Trafikled över Kolstads åkrar? Del 12

Ge inte bort Kolstad

Min mamma, Maj Nilsson, växte upp i Kolstad. Det var på den tiden då det fanns många gårdar där. Bygatan var levande, både människor och djur rörde sig i sina dagliga rutiner. Min mamma levde på en gård som hade det bra ställt. Hon hade en lycklig barndom. En sak var hon särskilt glad för. Hon hade fått en docka från Amerika. Den var väldigt vacker, med porslinshuvud, röd, leende mun, spetsklänning och t.o.m. skor på fötterna. Det var bara en sak som var lite trist. Hon hade slutat leka med dockor, hade hunnit bli för gammal för sådant. Dockan satt bara oanvänd och log i soffhörnet. Min mamma var generös redan som liten flicka och hon visste att det fanns en familj i Kolstad med många barn där barnen aldrig ens hade sett en så fin docka.

Tänk, om hon skulle ge dem sin fina docka! Det krävdes stor övertalningsförmåga för att övertyga mamma Ester. I triumf gick Maj hem till den utvalda familjen och överlämnade dyrgripen. Här skulle dockan verkligen komma till pass. Det fanns flera småflickor som kunde överta dockan i tur och ordning.

Nästa dag sprang Maj förväntansfullt över för att hälsa på sin docka men av den fanns det ingenting kvar. Porslinshuvudet hade krossats när den trillade i golvet. De fina kläderna var trasiga och smutsiga. Den låg som ett sorgligt bylte i ett hörn.

Hon skulle ha lyssnat på sin mamma som varnade: ”Ge inte bort din dyrgrip utan låt flickorna komma hit och leka med den istället.” Maj fick lära sig den svåra läxan att det är dumt att ge bort sådant som mottagaren inte har erfarenhet av och förstånd att värdesätta. Ger man bort sådant riskerar man att förlora det för alltid.

Det är precis samma sak med Kolstad. Borgholms samhällsplanerare tänker ge bort hela dyrgripen genom att bygga hus och vägar på de vackra ägorna. Kommande generationer kanske inte kan få uppleva den bit genuint Öland som Kolstad utgör. Kanske försvinner det levande lantbruket, den böljande åkermarken, jordbruksmaskinerna och djuren på bygatan. Den hänförande utsikten mot Slottet kanske byts mot en mängd hustak och en brusande väg.

Idag möter man dagligen människor som tar tillvara detta på sina promenader eller cykelturer, människor som utnyttjar möjligheten att komma och ”leka” en stund. Kanske är de Borgholmsbor eller kanske är de turister som lockats hit just för att Kolstad i nuvarande skick är en av Ölands pärlor. Vågar ni verkligen, ni Borgholmspolitiker, bygga bort allt detta? Låta Kolstads kulturvärden tyna bort? Jag önskar att ni kunde höra Majs mammas varnande röst: ”Ge inte bort dyrgripen, låt den finnas kvar så att alla som vill kan njuta av den nu och i framtiden.”

Kerstin Thuredoter

Lämna en kommentar