Båtsmän

Genom indelningsverket 1680-1905 höll Sverige en stående arme. Kolstad var skyldig bidra med Nr 61 Block och Nr 62 Brun i Ölands 1:a båtsmanskompani. Den siste båtsmannen för Kolstad, som bodde här var Olof Block. Olof Peter Nilsson var född i Kolstad 18/6 1847. Hans farfar hade varit bonde i Kolstad Nr7 men dog endast 57 år gammal i förkylning. Olofs äldste farbror Per övertog gården men, efter hemmansklyvning, tvungen sälja till handlar Kjölberg i Borgholm och blev sedan torpare på gården. Olofs yngre farbror Olof var dräng i gården då han vid rågens bärgande så hastigt avled att han nedföll på lien dock utan att skada sig men inom en månad därefter var död. Olofs far Nils var dräng hos sin bror Per men 1843 dömd för 1:a resan stöld och 1851 för 2:a. Olofs mor även dömd för stöld 1848. De förlorade då möjlighet till fast anställning. Olofs således uppvuxen med fattighjon till föräldrar och själv vid 17 års ålder skriven som försvarslös. Olof blev dock 10/9 1866 antagen som båtsman och fick namnet Block. Återfick ett medborgligt förtroende. Gifte sig 1870 med Emma Charlotta Petersdotter från Älghult och 1972 föddes deras enda barn, sonen Karl Fredrik. Olof Block tjänstgjorde till 1885 och bodde sedan kvar i Kolstad som fd kronobåtsman. Funnen död, förfrusen, 10/11 1913 nära bostaden.
Läser man husförhörslängderna finner man fler båtsmän än Block och Brun i Kolstad. Då liksom nu en populär plats att bo på.
Är det någon som har berättelser om Block, Brun eller andra båtsmän? Finns fotografier?

1 tanke på “Båtsmän”

  1. I Köpings dödbok är november 1781 noterat att man fått meddelande om att flera av socknens båtsmän, däribland Sven Block från Kolstad, omkommit i augusti i samband med örlogskeppet Sofia Albertinas undergång.
    I boken Svenska Sjöhjältar av kommendörkapten Arnold Munthe (1911) finns omständigheterna om skeppets olyckliga sista resa närmare beskrivna varur här några uppgifter och ett par stycken citat hämtats.
    1781 befann sig England i krig med Frankrike medan Sverige, Ryssland och Danmark hade ingått en neutralitetspakt och förhöll sig alltså strikt neutrala. De neutrala ländernas handelssjöfart var dock hårt drabbad av det pågående sjökriget och Gustav III beslöt att sätta upp en svensk neutralitetseskader för att skydda handelssjöfarten.
    Under våren 1781 sjörustades eskadern i Karlskrona och sattes under befäl av Konteramiral Grubbe. Eskadern kom att bestå av tio linjeskepp, två fregatter och jakten Triton.
    Gustav III reste via Eksjö till Karlskrona för överläggningar och för att inspektera eskadern. Den 4 juni sköts salut när Kungen steg ombord på flaggskeppet. När saluten sköts från Sofia Albertina utbröt brand ombord som efter viss kalabalik kunde fås under kontroll och släckas.
    Eldsvådan på skeppet Sofia Albertina uppstod på så vis, att, då aktersta kanonen om babord skulle affyras, en gnista från fängkrutet kastades mot en af de i arkliet upphängda fyrverkspersedlarna och antände denna, hvarvid de öfriga också fattade eld. Inom några ögonblick voro flera underofficerare och hela kanonservisen illa brända. Besättningen förlorade besinningen, och vid ropet »elden är lös nära krutdurken» rusade många i båtarna; härvid trängdes en del i sjön (40 man lära hafva drunknat), en officer och själfva arkli-mästaren hoppade i förskräckelsen öfver bord, På befälets föreställningar lugnade sig dock manskapet, och man lyckades släcka elden; krutet i aktra durken kastades i sjön. »Men hade en landgång funnits, så hade alla utom officerarne öfvergifvit fartyget; sådan var paniken», skrifver Trolle.
    För att nu icke en långvarig krigsrättsundersökning skulle fördröja skeppets afsegling, förrättade Trolla själf, biträdd af amiral Wrangel och ett par andra, undersökningen ombord. Härunder konstaterades, att skadan var långt mindre än man vågat hoppas, och uppsattes rapport härom till kungl. maj:t. Det enligt gammal häfd brukliga sättet att förvara fyrverkspersedlarna i arkliet ansåg Trolle vara i högsta grad olämpligt, och detta hade varit orsaken till eldens hastiga spridning. Han framhöll, att flottans folk hade under den långvariga freden blifvit ovant vid faror och förlorat förmågan att lugnt uppträda vid kritiska tillfällen, samt hemställde, att ingen skulle straffas, eftersom det vore svårt att få utredt, hvilka som voro de mest skyldiga. I stället ansåg han, att skeppet borde, så fort ske kunde, iståndsättas och därpå utsändas med samma befäl och manskap. Reparationsarbetena, som började omedelbart efter släckningen, bedrefvos dag och natt, och redan efter fem dygn kunde fartygen afsegla för att förena sig med den öfriga eskadern.
    Skörbjugg och ruttet vatten drabbade besättningarna och vid återtåget kom även uppgifter kom om ett stort svenskt skepps, Sofia Albertinas, undergång vid holländska kusten. Fregatten Jarramas beordrades att gå till Texel ”för att göra vad göras kunde”.
    När Hård kom till Texels redd, lågo där tre holländska örlogsfartyg, hvilka bärgat öfverlefvorna af Sofia Albertinas besättning. De voro inalles 31 man, däraf en styrman; chefen, öfverstelöjtnant Malmskjöld, alla officerarne och hela den öfriga besättningen, tillsammans 419 man, hade omkommit. Hård erfor nu, att efter en hård storm natten till den 21 augusti hade i dagningen kommit flytande på Texels redd åtskilliga vrakspillror och ett stycke af skeppsskrofvet, vid hvilka höllo sig fast en del skeppsbrutna. De hade, som sagdt, fast med största svårighet, blifvit bärgade af de nämnda fartygen och förda i land till Helderen, hvarifrån de sedan afhämtades till Amsterdam.
    Denna händelse gjorde ett djupt intryck på flottans folk hemma. Trolles enda tröst var, att »sådant icke inträffat på fyrtio år». Hvem som var orsaken till olyckan kunde aldrig utrönas, enär ingen af befälet blef räddad. En undersökning förrättades emellertid med de öfverlefvande efter deras återkomst till Karlskrona. »Lärstyrman» Forsman, den ende räddade af underbefälet, jämte några af besättningen afgåfvo då en rapport om förloppet af händelsen, hvaraf framgår bland annat följande. Efter flera dagars svår storm och sista dagen tjocka varskoddes den 20 augusti kl. 7 på aftonen en lanterna, som man trodde vara från ett fartyg i lä. Det var i stället landfyren på Helderen. Kl. ½ 9 lodades, då man fick 14 famnars djup, men kl. 9 hade man endast 3 ½ famnar. Strax därpå stötte skeppet så hårdt, att rodret fastnade i sanden. Befallning gafs nu att kapa alla masterna, men innan detta hann verkställas, tog skeppet ännu tre svåra stötar, och styrbords reling blef sönderslagen af brottsjöarna. Vid midnatt lade sig hela styrbordssidan under vattnet, och folket äntrade upp på babordssidan. Två timmar senare kom slutakten för de olyckliga: skeppet började slås i stycken, babords reling »gick öfver», då chefen antagligen drogs med af vågorna; strax därpå gick hela förskeppet ända till luckan bort, och slutligen rämnade babordssidan i två stycken.
    Man glömde icke de förolyckades fattiga änkor och barn. Många af dem erhöllo årligt gratial af amiralitetskrigsmanskassan, hvilket räknades från och med den dag, då olyckan skedde.
    Av besättningen om 450 personer omkom alltså 419 personer.

    Svara

Lämna en kommentar