Ölänningar och vrakplundring….

Under 1860- och 1870-talen förekom regelbundet att utländska besättningar från fartyg som förlist runt Öland, fick övervintra på Kaptensgården i Kolstad.

Ägaren av Kaptensgården under dessa år var sjökapten Daniel Ohlsson (admins farfars far). Mellan sina långseglingar hade Daniel konsulära uppdrag som bl.a. gick ut på att hjälpa strandade besättningar.

En gång i slutet av 1860-talet – det var under en decemberstorm – kom bud från Bredsättra att ett skepp gått på utanför Kapelludden. Daniel for dit men det blåste sydostlig storm och det var omöjligt att ta sig ut från land.

Mystiskt var emellertid att man inte sett några människor ombord. Följande morgon hade det mojnat och man kunde gå ut.

Skeppet stod fast på grund. Ett fallrep hängde ner och Daniel klättrade ombord. Nog fanns det folk ombord. När Daniel äntrat över relingen fann hann sig omringad av fartygets besättning. Kaptenen stod med pistolen färdig och det var bara för Daniel och hans följeslagare att göra ”hands-up”. Daniel förklarade vem han var och sitt uppdrag och hänvisade till legitimationen i sin plånbok. 

Problemet löstes, men den spanske kaptenen, som sedan övervintrade på Kaptensgården i Kolstad (där fanns redan innan en holländsk kapten i vinterkvarter), kunde berätta att han var varnad för ölänningarna och att dessa var kända som vrakplundrare. 

Kaptensgården omkring 1870
  Sjökapten Daniel Ohlsson

Så här skriver Herman Hofberg 1896 om vrakplundring på den öländska östkusten:

Från Ölands östkust är ännu att nämna den sydost om Borgholm utskjutande Kapelludden, som ligger tämligen afsides på ett ställe, där ön är som bredast och där fordom ett åt Birgitta helgadt kapell stått: en sägen förtäljer, att hon under sin färd till det heliga landet landstigit där. Ett väldigt, 3 1/2 meter högt, väl arbetadt stenkors är här rest under medeltiden, antagligen till minne af någon högförnäm resandes skeppsbrott.

Korset har varit omgifvet af en vidsträckt stenmur och vid sin fot haft en bönepall: förböner fäldes där för sjöfarande, och allmosor samlades åt skeppsbrutna. Stället är nämligen, liksom för öfrigt hela Ölands östkust, farligt för sjöfarande och numera försedt med en fyr.

Fordom, ja troligen ett godt stycke in på 1880-talet ansågs det som ett föga brottsligt, om ock ej lofligt näringsfång att hjälpa Vår Herre att
”välsigna stranden”. 

Förlisningen af ett större fartyg på kusten var nämligen en för strandboarne välkommen händelse: om de än ej direkt plundrade de olycklige, kunde de dock alltid taga bra betaldt för sin bärgningshjälp eller uppsamla en mängd ägarelöst strandgods. 

Och för att nu dylika händelser ej skulle bli allt för sällsynta, lära stundom missledande ljus, som kunde förväxlas med en gammaldags fyr, eller till och med efterapningar af blänkfyrarnes sken ha användts för att locka fartygen från den rätta kosan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *