Mellan patrons kvarn och Sjögrens la i Kolstad var det int riktigt tryggt

Mellan patrons kvarn och Sjögrens la i Kolstad var det int riktigt tryggt – av Martin A. Ohlsson 1970.

Patrons kvarn och Sjögrens la (Martin A Ohlsson 1931)

Från Hållstugebacken öster om Borgholm där stadsvägen delar sig i öns huvudleder mot norr och söder för en smalare väg förbi Malmsborg och Guntorp mot öster för att sluta i Kolstad by.

Halvvägs ligger Solbacka,

 

vars ägor är de som en gång hörde till Johan-Persgården,

Johan-Persgården (1986)

uppe i byn. Strax bortom reser sig Kolstads sista kvarnar, restaurerade för några år sedan.

Kvarnarna sedda från Solbacka med Sjögrens la i bakgrunden (Axel Kargel)

 Nedanför dem låg förr på samma sida av vägen ”Sjögrens la”. Den nuvarande ladan är från 1930-talets början. Sedan leder Västergårdsbacken,

Västergårsdbacken (Martin A Ohlsson, 1930-tal)

 upp till själva bygatan,

Bygatan i Kolstad, 1940-tal

 en av Ölands högst belägna. Från backen har man en grann utsikt bort mot Gestadås, utöver Borgholmsalvar, ruinen, i lövverket skymtar man långt ner stadskyrkans tornspira. Sedan öppnar sig sundet, med Dämmans fyr och Blå Jungfrun som blickpunkter.

Utsikt från Västergårdsbacken (pastell Martin A. Ohlsson, 1940-tal)

 På den gamla generalstabskartan finns inte mindre än åtta angivna kvarnar i Kolstad. Från 1920-talet minns jag sex, som då alla var i bruk. Förutom de två nämnda var det Västergårdskvarnen, Eriks kvarn, som låg ensam sydväst intill Berggatan.

Erik Johansson, ägare av Västergården (1893-1968)

 

Eriks kvarn (?) vid Olsstugorna (1930-tal)

 Den finns numera att beskåda innanför forngårdens murar i Borgholm (Kommentar 2005: Kvarnen har flyttats till Kapelludden nära badhuset då den inte längre får plats i museets trädgård).

Så var det Teddes kvarn, kallad så efter Theodor Johansson (far till Erik), åttingsbonde och en av öns sista spelmän. Den låg på malmen, ett hundratal meter söder om byn och stod på kullen till en 600-talsgrav.

Kvarn vid Berggatan och Adas hus

 Femtio meter därifrån intill fornbyns husgrunder stod femmans kvarn (dvs den tillhörde Kolstad nr. 5, gården vid Bengts brunn).

Kolstad nr. 5, ”Femman” (Bröderna Martin och Dan Ohlsson i skrindan)

 Dessa båda revs tyvärr innan intresset för kvarnarnas bibehållande börjat vakna. En tredje kvarn som legat på malmen finns emellertid bevarad. Man kan skönja den från byn där den står inne på Sollidens marker. Drottning Viktoria förvärvade den på 1910-talets början. Den hörde till byns östligaste gård, Klockaregården,

 

 och kallades i gemen ”spökkvarnen”. Jag skulle gärna vilja smyga upp till den där den nu står, en kväll vid skymningen, ta tag i kvarnhästen, vrida upp den mot vinden, sätta spelet i gång och lyssna.

Många i byn kunde berätta om den. Jag minns, som det vore nu, en sommardag i början av 20-talet, när jag och en del andra ungar trampade hö i Norrgårdsladan vid Kyrkgatan, det var en fin gammal byggnad i kallmur och med präktigt halmtak. Tyvärr gick den sitt öde till mötes för inte så många år sedan.

Kvarnarna 1930-tal (Blyerts av Martin A. Ohlsson)

 En av karlarna som tog emot höet, var Brö-Petter. Nils Petersson var hans riktiga namn. Han var statare på Solbacka och bodde i den lilla låga stuga, som fortfarande finns kvar på vänster sida av vägen där Västergårdsbacken börjar. Solbacka brukades vid denna tid av gårdens grundare Otto Johansson (son till Johan Pers i Kolstad), vida känd som Patron på Solbacka. Han hade bl.a. haft affär i hörnet av Tull- och Storgatan, en rörelse som sedan övertogs först av Albin T Johansson och efter honom av Rick Kågö.

I uppehållen mellan hölassen sjönk vi ner och lyssnade till Brö-Petter, det var i en doft av solvarmt hö, snus – och ibland var det också med någon tillsats av svavel. Petter var liten och svartmuskig, som ett krumt alvarstroll såg han ut och det var alltid om otyg eller något ”mystiskt” han berättade.

Som när han kom in på Högsrörsgumman.

Högsrörsgumman?

 Nog hade vi hört andra bybor berätta om henne, men ingen kunde göra det som Petter. Högsrörsgumman, den lilla gråvarelsen med vitnat hår som Petter sett springa rakt in i det stora stenröset som Högsrör utgör.

Petter verkade vara släkt med henne, båda som vuxna ur berget och fattig alvarsjord. Hon tyckte inte om att bli överraskad med att tjuvmjölka kor, då försvann hon med ett jehu mellan hasslet in i det blå stenarna. Ibland kände man doft av nybakat bröd från röret, en förklaring till att någon mjölbinge blivit skattad. Hon var tydligen belastad med en hel del mänskliga egenskaper. Många hade när dom passerade platsen sett som ett lysande klot följa sig snett bakom – då gällde det att inte säga ett knyst förrän en ny dager gått in.

Högsrör ligger nära den kraftiga sockenmuren mellan Köpings och Räpplinge socknar. Närmaste by är Tryggesta. Här kunde man gena på tio minuter i stället för att med häst och vagn behöva fara landsvägen förbi slottet och över Gestadås, en färd som tog över halvtimmen. Leden genom lövängen förbi Högsrör var mest ungdomens stig – inte minst brukad av dem som var på giljarstråt. Folken i Kolstad och Tryggestad är nära besläktade. Men den vägen fick vi bara följa med när de äldre var bjudna på kafferep. Vid kroppkakskalas eller ålagillen och det var augustimörkt måste man ur alla synpunkter ta landsvägen – det hade hänt att ”det taget emot” vid Högsrör, att man inte kunde komma förbi utan man måste återvända.

Under skolåren, när det ännu var tvång att förstöra blommor genom pressning kunde lövängen vid Högsrör ge allt från a (allmän) till r (rar, sällsynt). En gång när jag tillsammans med min bror var därnere för att botanisera fattade vi mod och gick upp på det väldiga röret. Jag har inte sett något med vidare diameter eller större höjd på hela Öland (det är aldrig utrett om det är ett odlingsröse eller en forngrav). Vi trängde oss igenom den täta muren av hassel och knagglade uppför de lavklädda stenarna. På toppen var röret kraterliknande insjunket (det brukar odlingsrösen inte vara) och här gassade solen ner. I den heta grytan vimlade det av blixtrande zig-zag-linjer, det var huggormarna som lekte där.

 

Vi drog oss mycket snabbt tillbaka.

Innerst inne funderade jag nog: —Var det månne Högsrörsgummans livvakt?

Men vi ska återvända till kvarnarna. Klockarns kvarn, Spökvarnen, jo nog kunde Brö-Petter berätta om den alltid. Den kunde ”skalka”, när det var vindstilla – vingarna skenade iväg så hela kvarnen kom i gungning. Vid blåst hände det emellertid att den tredskades och stod still.

Den ”kverkade”, gnisslade och tjöt på ett alldeles särskilt sätt, och när man gick förbi den var det som om den följde efter med sina väldiga armar, då öka man steglängden och sprang undan. Vid mörknaden kunde man se småfolk digna under stora säckar som dom bar upp. Men Kvarngubben som varje hederlig kvarn skulle ha, var den utan. Det var också ”mystiskt”.

I de båda kvarnar som står kvar hade man aldrig sett något.

—Men, sa Bröd-Petter, mellan Patrons kvarn och Sjögrens la´ där äre int´tryggt. Och det höll många med om.

En gång när Petter var på väg för att hämta ved i tallen började märren plötsligt att stegra sig vid Gröna gatan alldeles innan Patrons kvarn, hon vrenskades och fradgan stod ur munnen på henne. Så ryckte hon till, ryggade bak och ryckte till igen. Då flög ett av bakhjulen av, men det bar av i alla fall med rasande fart, så rök det andra bakhjulet, men det gick bra ändå. När Petter sneglade bakåt såg han Pelle springa efter och hålla upp vagnen. Han fick hjälp av självaste Horn-Per – I ett vitt dammoln skenade hästen fram förbi bybrunna…..

Petter dröjde när han nämnde brunn.

—Ja, se Bengts-brunn, de bor en kärring ina….

Spänningen steg ytterligare bland oss barn.

Men då blev allt lika plötsligt som snopet avbrutet.

Från gatan hörde vi farbror Ottos, dvs. Patrons röst:

—Nu ljuger Du Petter…..
—Nej, de är dagsens sanning Patron…

Så kom ett nytt lass och arbetet och hoppandet tog vid igen.

Inte har jag själv sett något mellan Patrons kvarn och Sjögrens la, men ett faktum var att det ”int” kändes tryggt när man som tonåring hade varit och dansat på Badrestauranten och var på hemväg. Det blev spurtfart de där ca 50 kritiska metrarna, det kändes i magen och utmed ryggraden och man väjde varken för bumlingar eller koskit.

Däremot har jag upplevt ett par ”byhistoriska” händelser vid kvarnarna och ladan. Den ena var 1929, den andra två år efter.

Det var en dag fram i augusti det förstnämnda året. Det blåste en byig sydväst. Min bror och jag cyklade ner till hamnen för att se sjöarna bryta och hur s/s Runeberg

s/s Runeberg

 skulle bete sig, när den rundade piren från det vitskummande sundet. Nåja, det var inte så märkvärdigt, som när nordvästen låg på. Det mojnade för övrigt och vi tog ett dopp vid fyren. På hemvägen såg vi hur vingarna snurrade på Axel Nilssons kvarn. Vi stannade upp och ställde cyklarna vid muren. Farbror Axel ropade att vi skulle komma upp. Han höll på att mala gröpe. Synd, tänker man efteråt, att det inte fanns några bandspelare då, vilken musik, det var ett gnerkande och gnisslande i alla tonarter, med suset från vingspelet som en ljusare mer harmonisk bakgrund, allt ackompanjerande farbror Axels ”recitativ”.

Han klappade en skönt trävit bjälke och pekade på årtalet 1786:

— Du har allt vart go du…., sa han med mässande varm röst.

I samma ögonblick hördes ett våldsamt brak, kvarnen gungade till, vi rusade ut på kvarnbron – hörde hur hjul och kuggar stannade upp, nu tjöt bara den häftiga kastbyn…den hade rått på ett vingpar, som låg brutna på marken, ett vingspel dansade iväg för att stanna lutande sig mot stenmuren. Trots att vinden tog i kändes allt så tyst – en tystnad som efter långa sekunder bröts av farbror Axel, som med subtilt lugn konstaterade:

—Ja, det var väl de jag tänkt, at du bar va sket ändå.

Vi följde efter hans breda, trygga gestalt uppför trappan. Han öppnade mjölkistan för att en sista gång låta sitt hemmalda gröpe rinna ner i säcken.

 

Kvarnarna i ett svunnet skick

Den andra händelsen var någon vecka före skördetid 1931. Det var gråväder och i radion hörde vi att man hissat stormvarning på södra udden. Jag for tidigt på morgonen till stan med Klas Appelgren vid Brunn. Han hade mjölkskjutsen den dagen. När vi efter ett par timmar återvände mot byn piskade ett kallt regn.

Blenda, ”märren”, travade friskt, men när vi passerat kvarnarna blev det tvärstopp. Tvärs över vägen låg ”Sjögrens la” kullblåst.

Sjögrens la 1931

 Logporten hade stått öppen mot söder, och det hade varit en lätt match för en stormby att vräka kull den gamla skiftesverksbyggnaden, allra helst som den ännu stod tom. Det var bara en rostig hästräfsa, som tittade upp ur bråten, hångrinande med sina sylvassa tänder.

Den nya ladan bjuder inga äventyr, dess effektiva plåttak skyddar skördetröskor och andra moderna redskap.

Näst efter Vickleby kvarnrad är det knappast några kvarnar som blivit så avmålade som de båda kolstadkvarnarna.

Jag har i min hand haft flera teckningar från tiden omkring sekelskiftet av Nils Kreugers hand. Han förlade gärna sina jaktmarker hit. I blyertsen är han så naturtrogen att man faktiskt kan känna igen stenarna i murarna.

Vera Nilsson har gömt sig med sitt staffli i närheten.

William Donald-Olsson och Gustaf Sjöö jobbade bland många andra här för ett tjugotal år sedan.

Men först och sist är det Axel Kargels revir.

Axel Kargel

 Hur många gånger har han inte stått vid vägkanten med sin kända cykel som staffli.

Innan han fann sin puristiska stil målade han kvarnarna i akvarell eller olja till varenda femtioårsdag – och slottsruiner till alla 75-åringar, bland borgare och bönder. Senare såg han ut från kvarnarna och det är härifrån han utfört en rad av sina finaste synteser av det öländska landskapet.

Kalmarsund från kvarnarna i Kolstad (Axel Kargel)

 För ett målaröga var kanske kvarnarna mer dramatiskt attraherande och måleriska i förfallets dagar, när kajmolnen svepte kring vingresterna en höstdag. Men nu gläder vi oss alla att de räddats undan total förstörelse – synd bara att man aldrig mer kan höra vingspelets melodi ur rymden.

Idag rusar bilarna förbi på asfalt – det är väl det enda som nu ”int är tryggt” mellan de restaurerade kvarnarna och den nya ladan.

Solbacka-kvarnen 2005 (= Patrons kvarn