Block Fredrik

Block-Fredrik

Carl Fredrik Olsson föds i Kolstad (Kvarnhorvan nr. 1) 21 maj 1872. Han är son till Olof Peter Nilsson Block och Emma Charlotta Petersdotter. Olof var Kronobåtsman med nr. 61.

31 oktober 1914 gifter han sig med Amanda Nilsson från Persnäs. Fredrik avlider på ålderdomshemmet Soldalen den 29 maj 1956, ett drygt år efter hustruns bortgång.

Denna betraktelse om Fredrik Olsson skrev Martin A Ohlsson tidigt 1950-tal.

Det har gått en del år sedan min gamle vän Fredrik Olsson jordades på Köpings kyrkogård. Men hans idylliska lilla gård ligger kvar vid vägen Kolstad bys malm och när jag numer dagligen går förbi där under fyra-fem månader per år är allt sig likt till det yttre och minnena av Fredrik och hans Amanda blir levande. Kontakten är omedelbar.

Fredrik kallades Block-Fredrik eller bara Blocken, efter fadern som var båtsman och hette Block. Båtsmanstorpet låg nere vid Smedgatan, som leder ut mot Norrmark och Vipkärr.

Block-Fredrik vid sin gård i Kolstad

Fredrik Olsson började segla i unga år. Han var händig, snickrade och blev skeppstimmerman. Det blev en salt karl och man fick nog också ta hans mustiga historier med en nypa salt – hans rekordsimning över Golden gate imponerade, liksom hans bollande med Bostons busar. Egentligen förde nog Block-Fredrik ett föredömligt sjömansliv, säkert kunde han roa sig, men han sparade också slantar – med resultat att han en gång kunde bygga i fädernebyn. Det blev ett ordentligt boningshus med två rum och kök på nedre botten och ett par på vinden. Så uppförde han en lagård med svinstia och hönshus och en visthusbod som också innehöll snickarverkstad.

Den sista var väl en speciell  hjärteangelägenhet för honom. Det mesta han snickrade var för bönderna. Fredrik var yrkesstolt och lät sig aldrig hunsas av dem som spelade översittare eller ville snåla. Dom placerade han lätt på plats, pilimarisk och gärna med ett gnäggande skratt som nog kunde reta.

Amanda och Fredrik Olsson

Hur hade hus, stall och lagårdar och grindar sett ut om inte Fredrik funnits, det kan man fråga.

Nåja, han var lite bonde själv. Han hade ett par tunnland, på vilka han odlade potatis, foderbetor och hö till kon. En ko minns jag speciellt. Den köpte Fredrik på Borgholms sommarmarknad 1927 eller 28. Jag kände mig stolt att få föra hem den vackert glänsande Rosa från Kvarnmarken och släppte ut henne på bete. Det mesta av Rosas produktion gick till kattor. Fredrik och Manda hade som i sagan ”lots of cats”. Hade de haft fria händer skulle Öland idag haft att brottas med ett katt- och inte turistproblem. Kon levererade inte bara mjölk till Fredriks och Mandas egna kattor – hon tillfredställde också vildkattor långt bort i en lada vid Kyrkgatan. Dit gick det gamla paret med ett spann om kvällarna när det skymde, så inte bönderna skulle behöva ”grin” åt dem.

Dessa och andra minnen dök upp för mig på vägen upp mot Frekrik och Manda en vårvinterdag för några decennier sedan. Jag hade kommit resande söderifrån via Malmö på väg mot Stockholm, men längtan till Öland tog överhand och vid Alvesta hoppade jag av och tog tåget till Kalmar. Jag måste  över sundet och se på byn. Efter att ha hälsat på i Västergården gick jag vägen upp mot malmen.

Block-Fredrik (till vänster) och Arvid Ohlsson

Fredriks ladugård lyste vit på avstånd – många har sett den, om inte i verkligheten så på målningar av Axel Kargel. Den i sig själv puristiska byggnaden blev och är ett självklart motiv för honom. Fredrik hade dock föga förståelse för Kargels konstnärliga skapande. Inte var det likt och dessutom hade Axel för ovana att efter avslutat måleri stryka av penslarna mot Fredriks bodvägg – och det gillade inte innehavaren, som dessutom ansåg att han borde ha provision på Kargels försäöljning som leverantör av motiv. (Sånt framställde förståsss Fredrik till ackompanjemang av sitt härligt gnäggande skratt. Fredrik stod nog annars inte helt främmande för det vackra.

Varje kväll gick han tvärs över vägen mot malmen till grinden vid ”Eriks backe” för att ”pissa kväll”. Sen brukade han dröja där länge, hängande över grinden, blickande mot slottet, sundet, Dämmans fyr, upp mot Jungfrun i nordväst. Där pratade jag ofta med honom, det var mest om hav, väder och vind, och om bönder. Men ibland också om hur grann utsikten var och då kunde vi komma in på konstnärer som härjat i trakten. Fredrik hade minnen av Nils Kreuger . ”Kröger” som Fredrik mycket riktigt uttalade hans namn, hade han ofta sett när seklet var ungt.

”Han rita av varenda jävla stenmur härneråt också kvarnarna förståss, överallt dök hans vita hatt upp”.

Han talade om Donalf William-Olsson, som ställde in tavlor på tork i Fredriks bod, han målade gärna den stora oxeln där till sammans med huslängan, och Gustaf Sjö ”målade riktigt och stark var han”, – ja och Vera Nilsson, men hon smög ju alltid så man fick ju aldrig se vad hon målade. ”Kan hon måla?” – frågade Fredrik. En gång kom han lite överraskande in på färger:

”När jag segla, då var allting blått, hav och himmel, ja skepparnas näsa också förresten – nu är allt grönt, ja du förstår mig Martin, jag ser helst det som är grönt, det gjorde jag förresten förr också, när jag köpte hem tyg till Manda var det grönt. Jag gillar det gröna – jag mår så lugnt i sinnet när jag ser fälten stå gröna..”

Medan han stod där och spekulerade drog han ur byxfickan fram en snusnäsduk, lysande rödspräcklig kom den fram ur den gröna manchestern. Jag kunde inte låta bli att fråga: ”Men när farbror Fredrik gillar grönt så mycket varför har farbror inte en grön näsduk då också?

Pojk, ja det ska ja säj dej Martin, då kunde inte fasen håll sig vaken.

50 meter längre söderut från Fredriks utsikts- osv-plats fanns en annan grind ut mot samma backe. Där stod ”Karlsson på Berget” och filosoferade för sig. Ensam existerade han här i alltet, kanske lever man mest och bäst på så sätt. Fredrik och Kalle såg varandra, men sällan hade de något speciellt att säga varandra. De hade inget otalt. Men jag minns ett möte mellan dem som jag vill berätta.

Det var den här vårvinterdagen uppe hos Fredriks. Snödropp och krokus blommade mot söderväggen.

På trappan stod träskor utanför dörren. Jag knackade på och steg in – det var aldrig låst. Dörren till stora kammaren stod på glänt – jag mötte stugvärme i vinterförpackning blandad med doften av jäsande deg. Fredrik satt vid söderfönstret med tidningen – men allra först: runt väggarna reste  sig en hårresande väsande ring av kattor, svarta- svart-vita, svart-gula-vita, gul-vita. De reste sig i soffan, i den medeltidsaktigt korta sängen, där Fredrik och Manda sittliggande tillbringade nätterna. Kattor reste sig från stolar och fönsterbräden – ett par krökte rygg ovanpå det stora degtråget, där de fick och samtidigt gav värme. Fredrik blickade upp ovanför de stålbågade ovalerna – min entré måste ha varit överraskande, men den åstadkom ingen märkbar sinnesrörelse. Fredrik var behärskningen man, kanske lekte det till lite glatt i hans barnblå ögon:

”Äre du Martin, sätt dej, Manda….” Hon kom sättande från köket.

”Kursi, äre Martin, va gör han här nu, men låt mig bar byt förklä..

Hon kom åter.

”Välkomm skull ja säj, han dricker väl en kopp..”

Så prata vi om allt, hur de mådde, de mina mådde, om hur alla andra mådde, om fåk och drivor…dom fråga om Kim, min hund, som brukade jaga upp alla deras kattor i träden, men som alltid blev förlåten.

”Jasså var det du Kim, ja då gör det int”

Snygga hängslen farbror har  sa jag för att komma in på det estetiska.

Ja dom köpte jag i Boston 1892.

Dom där, nä Fredrik, dom köpte jag allt hos Cal Daniel” rättade Manda, men det var länge sen, han har inte velat haft dom på sig.

Medan Fredrik samlade sig till en replik eller fortsättning stod det med ens plötsligt klart för mig vad som jag undrat över från början, när jag kom in i rummet. Fredrik hade ju inte stått att känna igen riktigt. Som han satt där såg jag nu att han mest av allt liknade en ängel emeritus. Jag hade aldrig sett honom annat än med ett rufsigt, ganska snaggat hår och en risig haka förut. Nu lyste kring hans änne ett hav av vita lockar, de verkade nästan konstgjorda, som julgranens änglahår. Han var som en illustration till en negro spiritual. Han såg förklarad ut: Så måste den gamle skeppstimmermannen se ut när han nu har sig tilldelat ett moln däruppe av överskeppsklareraren. Hoppas vår Herre har låtit honom behålla mullbänken och de gröna manchesterbyxorna, vars räfflade kolonner alltid nådde ner till jorden.

Plötsligt knackade det på dörren. Dörren öppnades och in kom Karlsson på Berget, liten mager , blek, han såg alltid så undanskuffad ut. Han ögon får forskande över rummet – så hälsade vi under ohörbart mumlande. Under ena armen bar han en gulnad skokartong, sammanhållen av en konservring av brunt gummi.

Den låga solen silade in mellan pelargonerna och gav Fredriks lockar ett än mer överjordiskt skimmer, jag kom att tänka på Stagnelius. Manda gick ut i köket och kom tillbaks med några Ölandsblad, ett förkläde, och en gammal brun och svart Karl-Johanstol. Tidningarna breddes ut  över golvets trasmattor , stolen ställdes ovanpå. Under tystnad, nästan pinsam sådan, satte sig till synes lätt skamsen den väldige Fredrik bakfram på stolen. Manda band förklädet om halsen om honom, som en mamma som sätter haklapp på sitt barn. Karlsson  hade öppnat skokartongen och plockat fram en gråskimrande maskinsax. Fredrik böjde saktmodigt sitt huvud. Karlsson spelade nu huvudrollen, han satte maskinen i Fredriks nacke, så hackade den sig fram tvärs över skallen för att stanna vid pannan; han började på nytt i nacken, fortsatte på sätt, gång efter annan – tills alla vota lockarna låg på golvet som ett halofenomen, som en gloria runt de båda agerande.

Våroffret var fullbordat. Kvar fanns en stubbåker, en liten tofs i mitten vid pannan, en tofs ur varje öra och en ur varje näsborre. Ängeln hade förvandlats till ett öländskt silutroll med allvar på skallen.

Tystnaden bröts vid kaffet. Det var vårdagjämning så det blev anledning till en konjak.

När jag gick från Fredriks, lyste vårnyet över slottets horisontal, det började frysa till lätt och vägen gungade lätt som en ädel matta.