Ölänningar och vrakplundring….

Under 1860- och 1870-talen förekom regelbundet att utländska besättningar från fartyg som förlist runt Öland, fick övervintra på Kaptensgården i Kolstad.

Ägaren av Kaptensgården under dessa år var sjökapten Daniel Ohlsson (admins farfars far). Mellan sina långseglingar hade Daniel konsulära uppdrag som bl.a. gick ut på att hjälpa strandade besättningar.

En gång i slutet av 1860-talet – det var under en decemberstorm – kom bud från Bredsättra att ett skepp gått på utanför Kapelludden. Daniel for dit men det blåste sydostlig storm och det var omöjligt att ta sig ut från land.

Mystiskt var emellertid att man inte sett några människor ombord. Följande morgon hade det mojnat och man kunde gå ut.

Skeppet stod fast på grund. Ett fallrep hängde ner och Daniel klättrade ombord. Nog fanns det folk ombord. När Daniel äntrat över relingen fann hann sig omringad av fartygets besättning. Kaptenen stod med pistolen färdig och det var bara för Daniel och hans följeslagare att göra ”hands-up”. Daniel förklarade vem han var och sitt uppdrag och hänvisade till legitimationen i sin plånbok. 

Problemet löstes, men den spanske kaptenen, som sedan övervintrade på Kaptensgården i Kolstad (där fanns redan innan en holländsk kapten i vinterkvarter), kunde berätta att han var varnad för ölänningarna och att dessa var kända som vrakplundrare. 

Kaptensgården omkring 1870
  Sjökapten Daniel Ohlsson

Så här skriver Herman Hofberg 1896 om vrakplundring på den öländska östkusten:

Från Ölands östkust är ännu att nämna den sydost om Borgholm utskjutande Kapelludden, som ligger tämligen afsides på ett ställe, där ön är som bredast och där fordom ett åt Birgitta helgadt kapell stått: en sägen förtäljer, att hon under sin färd till det heliga landet landstigit där. Ett väldigt, 3 1/2 meter högt, väl arbetadt stenkors är här rest under medeltiden, antagligen till minne af någon högförnäm resandes skeppsbrott.

Korset har varit omgifvet af en vidsträckt stenmur och vid sin fot haft en bönepall: förböner fäldes där för sjöfarande, och allmosor samlades åt skeppsbrutna. Stället är nämligen, liksom för öfrigt hela Ölands östkust, farligt för sjöfarande och numera försedt med en fyr.

Fordom, ja troligen ett godt stycke in på 1880-talet ansågs det som ett föga brottsligt, om ock ej lofligt näringsfång att hjälpa Vår Herre att
”välsigna stranden”. 

Förlisningen af ett större fartyg på kusten var nämligen en för strandboarne välkommen händelse: om de än ej direkt plundrade de olycklige, kunde de dock alltid taga bra betaldt för sin bärgningshjälp eller uppsamla en mängd ägarelöst strandgods. 

Och för att nu dylika händelser ej skulle bli allt för sällsynta, lära stundom missledande ljus, som kunde förväxlas med en gammaldags fyr, eller till och med efterapningar af blänkfyrarnes sken ha användts för att locka fartygen från den rätta kosan.

Bondetåget 1914….

Jag håller på att gå igenom fotoalbum och minnen från Öland.
Idag när jag gick igenom en hög hittade jag en dekal som Axel Nilsson (red anm.: Kristinas morfarsfar) hade på sig vid Bondetåget. Tittade på stämpeln – den 4 februari 2014! De reste tydligen upp till Stockholm då. Det var ju ett sammanträffande att jag hittade det just idag. Imorgon är det på dagen 100 år sedan Bondetåget.

Kristina Rydén

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Om Block-Fredrik……

Denna betraktelse skrev min pappa, Martin A Ohlsson, troligen tidigt 1950-tal.

________________________

Det har gått en del år sedan min gamle vän Fredrik Olsson jordades på Köpings kyrkogård. Men hans idylliska lilla gård ligger kvar vid vägen Kolstad bys malm och när jag numer dagligen går förbi där under fyra-fem månader per år är allt sig likt till det yttre och minnena av Fredrik och hans Amanda blir levande. Kontakten är omedelbar.

Fredrik kallades Block-Fredrik eller bara Blocken, efter fadern som var båtsman och hette Block. Båtsmanstorpet låg nere vid Smedgatan, som leder ut mot Norrmark och Vipkärr.

Fredrik Olsson började segla i unga år. Han var händig, snickrade och blev skeppstimmerman. Det blev en salt karl och man fick nog också ta hans mustiga historier med en nypa salt – hans rekordsimning över Golden gate imponerade, liksom hans bollande med Bostons busar. Egentligen förde nog Block-Fredrik ett föredömligt sjömansliv, säkert kunde han roa sig, men han sparade också slantar – med resultat att han en gång kunde bygga i fädernebyn. Det blev ett ordentligt boningshus med två rum och kök på nedre botten och ett par på vinden. Så uppförde han en lagård med svinstia och hönshus och en visthusbod som också innehöll snickarverkstad. Fortsätt läsa ”Om Block-Fredrik……”

Block Fredrik i närbild

Block Fredrik 1
Block-Fredrik

 

block-fredrik-4
Sittande från vänster: Arvid Ohlsson (min ff), Christer Arvsten, Amanda och Block-Fredrik (Olsson). Stående från vänster: Erik och Ninni Arvsten, Dan Ohlsson (min farbror), Martin A Ohlsson (min f), Märta Romstad (min m). Bilden tagen 1946 i Kolstad och det kan möjligen vara Kungsgården som skymtar i bakgrunden.

 

Amanda och Block-Fredrik
Amanda och Block-Fredrik

Block-Fredrik och Amanda (längst till höger). Ninni Arvsten och Christer Arvsten.

Block-Fredrik. Kan vara hans fru Amanda (Manda) uppe till höger. Övriga är okända.

Mjölkhämtning i byn på 1920-talet

På Borgholms Bildarkivs hemsida (nedan) finns ett fotografi på mjölkleverans till Borgholms mejeri taget 1920 -1929. Mejeriet låg på den tiden längst ut på Tullgatan där HSB:s bostadsområde finns idag. Intill låg den s.k. Mejeriviken som idag är utfylld och utgör Marknadsplatsen.

Se http://www.bildarkiv.borgholm.se/ResultatStorBild.aspx?ID=1535

Det skulle kunna vara Axel Nilsson som är nere tillsammans med de äldsta sönerna Adolf och Evald för att lämna byns mjölk (Kläderna på pojkarna överensstämmer med ett fotografi vi har från hösten 1920.) Pojken som står först i kö med flertalet krukor på vagnen kan vara Adolf och efter honom i pälsmössa Axel Nilsson. Pojken närmast i bild liknar min morfar Evald Nilsson som ung. Fotot kan vara taget vårvintern1921.

Bönderna i byn turades om att köra ner mjölken till mejeriet.

Varje morgon körde man med häst och vagn och hämtade mjölkkrukorna som stod på bryggorna i stenmurarna. Hos Axel Nilsson som hade ca 15 kor hade t.ex. pigor, drängar och barn mjölkat vid 6-tiden och sedan silat den till ren fin mjölk. 2-3 krukor brukade det bli. Mjölkkrukorna sattes ut på bryggan vid gatan och hämtades därefter vid 7-7:30-tiden. Skummjölken som blev kvar efter att mejeriet tagit grädden togs med hem igen och gick åt till de kalvar och svin som man hade.

Sigvard och Maj har tidigare berättat för mig om mjölkhämtningen och just att Adolf brukade köra ner mjölken till mejeriet. Pojken längst fram har säkert hämtat mjölk från flera gårdar så visst kan det vara från den närliggande byn Kolstad?

Känner någon annan igen personerna utanför mejeriet?

/Kristina Rydén

Ps. Intressant läsning om AB Borgholms Mejeri finns på biblioteket.

I Åke Nilssons text om Borgholms gamla mejeri finns en mycket intressant kartskiss över Borgholm från den tiden med bl.a. järnvägsspåren inritade.